torsdag 5 september 2013

Bakslag, krasch och att trots allt komma iväg på efterlängtad semester

Lycka är att mot alla odds komma iväg på efterlängtad semester.

Blindtarmen passade ju på att spricka dagen före skolavslutningen, veckan före midsommar och ett par veckor före vår årliga resa till Åland. Fick ställa in skolavslutningen, avslutningsmiddag med bästa vännerna och familjen samt en sedan tidigare redan uppskjuten, lugn 40-årsmiddag med kära vänner. Precis då solen och värmen äntligen kommit och jag längtat efter att få sitta i bikini på altanen och fylla på mitt D-vitaminförråd som minst sagt gapar tomt (har på tok för låga värden) blev det istället en tripp till sjukhuset.

Å andra sidan är det väl aldrig rätt tid för sprucken blindtarm.

Första dagarna efteråt kände jag mig rätt kaxig. Operationen hade ju gått över förväntan bra. Ingen extrem komakrasch (som vid tidigare operationer). Värken hyggligt hanterbar. Blev bästa kompis med Mr Rep (som behövs när man äter dunderkurer antibiotika och inte kan resa sig upp tillräckligt snabbt ur sängen utan hjälp) och Mr Naproxen och Mr Alvedon. Allt kändes ok.


Min kompis Mr Rep


Tills dess att det var dags att ta stygnen.

Min mor som är operationssköterska skulle ta stygnen så att jag slapp åka ner till husläkaren och riskera fler besök av Mr OCD. På morgonen för stygntagningen ser dottern att mitt sår börjat blöda. När mamma tar första stygnet väller det fullkomligen ut sårvätska. "Hjälp!" 

Varken jag eller mor min var beredda och blev minst sagt lite skraja (mamma är ju operationssköterska och älskar stora, blodiga, stressiga operationer men har tyvärr typ noll erfarenhet av eftervård). Men efter ett par telefonsamtal till min mycket tålmodiga sjuksköterskeväninna och sjukhuset fick vi höra att det tydligen kan hända att sår  börjar såsa precis i slutskedet av läkningen. Det hade ju inte direkt gjort något om de hade förvarnat mig, då hade jag kunnat spara in ett par panikskedar...  :)

Lika plötsligt som det började rinna ur såret rann kaxigheten ur mig helt på ett par sekunder.

Där kom den mentala smällen.
Där gick gränsen för vad jag orkade med.
Där kom kraschen, både mentalt och fysiskt.

Efter en dryg (i dubbel bemärkelse) vecka med daglig såromläggning, flera gånger per dag, läkte såret äntligen. Men den veckan tog enormt på mina krafter. Tömde varenda skedförråd. Alla gamla skruttskedar, alla plastskedar, alla hemmasnickrade träslevar gick åt.

Tömde tyvärr också en och annan skål med chips. Jag som inte rört chips på en evighet hade inget att sätta emot längre. Det var chipsen eller att deppa ihop helt, kändes det som. Orkade inte stå emot. Tröståt för första gången på mycket länge. Tack och lov väcktes inte chipsmonstret helt...

Lyckades trots allt fira midsommar, även om vi fick ändra planerna något så att jag skulle orka vara med. Maken, barnen och vännerna åkte iväg till byns gemensamma midsommarfirande vid kyrkan på eftermiddagen och sen blev det en ovanligt enkel middag hemma hos oss tillsammans med vännerna och syster. Magen tillät mig inte att sitta upp några längre stunder så jag piffade till mig och la mig i soffan. Det är så skönt att umgås med nära vänner som inte bryr sig om ifall jag ligger i soffan eller sitter tillsammans med dem vid matbordet. Alla stupade i soffan direkt efter middagen och vid 21 var vi så trötta att det var dags att lägga sig. Så brukar inte våra midsomrar se ut. Om man säger så. :)

Men. Jag firade i alla fall midsommar med de jag älskar allra mest. Det var viktigast. Även om det inte blev som vanligt.



Midsommar i soffan


Lyckan var som allra störst när vi insåg att jag faktiskt skulle kunna ta mig iväg till Åland. Vårt (hyrda) paradis där vi spenderat en eller ett par veckor varje sommar en längre tid. Samma stuga. Samma veckor. Samma sällskap (mina föräldrar, syster och bästa vännerna). Varje år.

Yay!

Kom iväg.
Badat (eller, nåja, doppat mig...)
Solat
Gott vin
Fantastisk mat
Bästa sällskapet
Vilat.
Sovit (eller, allt är relativt)

I år hade dessutom bästa vännerna hyrt en stuga i samma område vilket gjorde det hela ännu härligare. Förr om åren har de lånat en husbil och kommit över ett par dagar. I år stannade de hela veckan.

Vet inte vilket som var bäst. Att vi fick njuta av varandras sällskap hela veckan, att solen sken varje dag eller att barnen hade ytterligare en stuga att vara i så att jag slapp höra "Sean Banan i Afrika-filmen" hundra gånger (som förra året då det ösregnade och var svinkallt hela veckan och elva personer trängdes inomhus)? :)

Mitt lyckoförråd fylldes på av att få spendera en hel vecka tillsammans med mina älskade -  man, barn, föräldrar och älskade systrar (den ena riktig och den andra självvald sedan 1977).

Barnen fiskade, badade, busade och lekte hela dagarna.
Papporna åkte på fisketurer med barnen.
Morfar tog barnen på äventyrspromenader i omgivningarna.
Vi andra läste böcker, vilade, solade, badade, drack bubbel och babblade som vanligt en massa strunt.
På kvällarna spelade vi kort, drack rödvin och njöt av kvällssolen, utsikten, lugnet, sällskapet och maten.
Själv rörde jag mig knappt en meter. Gick bara mellan sovrummet, solstolen på altanen och ett par trippar ner till stranden.

Reser man tillsammans med en jägare och en amatörkock blir man sådär äckligt bortskämd med god mat. Njöt under veckan av oxfilet, kronhjort, rådjur och ankbröst (men även födelsedagstacos) samt många goda rödviner. Passade utmärkt med daglig 20 h-fasta! :)

Kanske bäst av allt.

I år har jag blivit brun om magen. Det har inte hänt sedan typ 1988 (har inte tålt solen på många år). :)



Vem behöver äta på restaurang när man är gift med världens bästa amatörkock? 



Inga kommentarer: