Krasch, sorg och sockerbegär

Krasch. Tårar. Sockerbegär.

Nu visar sig veckans påfrestningar tydligt i min kropp. Först flera dagars VAB. Igen (såhär sjuka har barnen inte varit på många år). Sedan var vi på sjukhuset häromdagen för att ta ett sista farväl av en nära släkting. Ett vackert farväl om än ett omtumlande, sorgligt, svårt och för tidigt sådant.

Det där som kallas livet kräver ett reservlager av skedar som jag tyvärr inte har. Nu är skedarna helt slut. Det gör ont i hjärtat att behöva skicka sjuka dottern till morfar men min kropp fungerar inte alls sedan ett par dagar. Så många tårar. Av sorg och total utmattning. Kroppen har strejkat helt. Både fysiskt, kognitivt och mentalt. Tårarna sprutat. Hulkat. Skrikgråtit av förtvivlan (är det btw ett ord?).

Kraschen gick inte att ignorera. Kroppen signalerade i dagar. Jag ignorerade och kämpade emot (det var t ex inte ett alternativ att inte följa med till sjukhuset). När vi kom hem på kvällen visade sig alla tecken på krasch, ett efter ett:

Kraftlöshet. En extrem utmattning som inte går att jämföra med något man som frisk upplever.
Värk. Överallt, ffa i bakhuvudet, nacken, ryggmärgen och ansiktet.
Hjärnan blir till gröt. Slutar tåla intryck och fungera. Ljudkänslig. Tappar ord, koncentration, minne och förmåga att formulera mig.
Feber/feberkänsla
Influensakänsla. 
Halsont. 
Fumlighet.
Mjölksyra. Orkar inte lyfta armarna. Benen viker sig under mig.
Blodtrycksfall då jag reser mig upp. 
Ömma lymfkörtlar.
Ögonvärk, ser suddigt och svårt röra blicken. 
Svullna mullvadsögon. 
Gråblek i ansiktet. 
Varje rörelse blir som ett marathonlopp. 
Andfådd. Varje andetag blir ansträngande. 
Speedad. Kroppen kämpar förgäves emot det oundvikliga

Krasch för mig är då all kraft går åt till att hålla kroppen upprätt. Eller för den delen att orka ligga ner. Även liggandes är det nästintill outhärdligt. Blir för matt för att orka vila (ja, man kan vara för matt för att vila)

Det känns som att kroppen ska kollapsa. Helt. Måste kämpa varje sekund, varje minut för att hålla mig "närvarande", "vid medvetande". Som om hela organismen är på väg att gå sönder. Utan att jag kan göra något åt det. Men hur mycket jag än kämpar emot går det inte att hejda. Det är som om det väller in över mig och att jag inte kan värja mig. Inte väja undan. Känner hur det är på väg och tar över min kropp mer och mer för varje minut. Och för varje minut måste jag ta i mer. Ta i för att orka. Ta i för att inte inte tappa fotfästet. Kroppen varvar förtvivlat upp, blir speedad, för att undvika det oundvikliga. Fastän jag vet att det bästa är att släppa taget och låta det skölja över mig.

Den akuta hungern slår också till. Kroppen skriker efter snabb energi. "Chips! Choklad! Kanelgifflar! Ostbågar! Bröd! Vad som helst bara det ger energi nu!" Allt det där som jag i vanliga fall inte alls har något sug efter blir plötsligt ett måste. Begäret är enormt. Går inte att kontrollera. Normalt sett är jag sällan hungrig, men vid större krascher måste jag äta non-stop dygnet runt. Precis hela tiden. Och ägg, fisksoppa eller grönsaker duger inte. Det är flera år sedan jag var sugen på chips men häromdagen var jag nära att rensa skåpen. Fick lov att kompromissa med mig själv. Det blev istället ett paket blåbär och några chokladmandlar. I valet mellan blåbär, chokladmandlar eller chips var valet enkelt (men varför i hela friden måste de tillsätta rörsocker i mandlarna?). Magen min protesterade och är nu mer skengravid än på länge. Midjan ett minne blott. Men vid dessa tillfällen finns inget annat alternativ. Det är äta eller gå under helt. Midjan är helt oviktig.

När krascherna slår till med full kraft finns det inget annat att göra. Om jag inte har möjlighet att direkt lägga mig i fosterställning, ensam, i ett tyst rum i flera dagar måste jag fylla på med energi för att kunna hålla mig upprätt en kort stund till. 

Inombords skriker jag högt. Av förtvivlan. Av utmattning. Av sorg. Vill sjunka ihop i en blöt hög på golvet och bara ligga där. Gömma mig i en grotta en vecka eller två (eller hur lång tid det nu än tar) tills dess att kraschen klingat av. 

Behöver kura ihop mig i en liten hög i soffhörnet. Hänga fram "stör ej"-skylten. Gråta en skvätt. Eller två. Och torka tårarna.

Måste samla nya skedar.

Dessa dagar går all kraft till att bara finnas till. Får räcka så.  

Krasch kallas det när vi med ME har överansträngt oss och den ansträngningsutlösta symtomförvärringen slår till (Post Exertional Malaise - PEM, vilket är huvudsymtomet vid ME, dvs all ansträngning leder till försämring, både fysisk, mental och emotionell sådan). 

Målet är att använda pacing (balans mellan vila & aktivitet) för att undvika push-crash-cykeln (dvs att inte pressa kroppen över dess gränser och sen krascha = symtomförvärring).  Att inte göra av med fler skedar än man har just den dagen. Att välja och välja bort. Vila mellan minsta aktivitet.

Men.

Det är svårt. Allra helst när man har familj och inte kan påverka allt som händer runt omkring.