måndag 31 december 2012

Mer om statusstress

Kanske ska förklara. Det som fått mig att fundera kring statusstress och ifrågasätta mina tidigare värderingar är det faktum att jag varit svårt sjuk under ett drygt decennium och tvingats omvärdera det jag tidigare trott på. Alla de värderingar jag fick efter åren på universitetet har åkt ut med soporna, en efter en. Som t ex:

Att jag är misslyckad om jag ger upp.
Att jag inte duger om jag inte är bäst/bra på åtminstone något. 
Att jag är lat om jag inte pressar mig.
Att jag måste vara snabb, effektiv och aktiv dygnets alla vakna timmar. 
Att yttre attribut/yrkestitel/lön/whatever bestämmer mitt värde som människa. 
Att jag behöver ha vissa materiella ting/titel/hög lön för att duga och vara med i "de lyckades klubb".

Ja, ni hör. Hua. Hur tänkte jag?

Det känns som ett helt annat liv. Det känns som att personen som hade dessa värderingar var en helt annan person. Inte jag. Men. Precis så gick mina tankar en lång period. Dygnet runt. Pressade mig själv för att duga. För att få hänga med i hetsen. Bytte t o m jobb och yrkesområde för att "duga". Lämnade ett jobb i offentlig sektor (där jag tidigare alltid sett mig själv jobba i framtiden) mot ett coolare jobb på ett nystartat internetbolag, trots att magkänslan sa nej. Övergav mina ursprungliga värderingar för att passa in. Min usla självkänsla gjorde att jag påverkades enormt under studietiden och försökte desperat (men förgäves) hänga med de framgångsrika.

Några av mina närmaste barndomsvänner märkte denna förändring tydligt och försökte tala mig tillrätta. Men osäkerheten i mig gjorde att jag inte ville lyssna. Jag ville vara en av de "lyckade". Och min definition av "lyckad" var då något helt annat än vad jag anser begreppet innebära idag.

Så.

Hade jag inte blivit sjuk hade jag nog aldrig reflekterat över detta på samma sätt. Men när man blivit av med nästan allt ser man världen mycket klarare. Åtminstone var det så för mig. När man blivit av med;

Sin hälsa.  
Sitt intellekt.
Sin personlighet.
Sin yrkestitel.
Sin karriär.
Sina drömmar och framtidsplaner.
Sin lön.
Sitt utseende.
Sina yttre attribut.
Sin status.
Sitt sammanhang.
Sina vänner (eller en del av dem)

När man hastigt blivit av med allt detta. Vad återstår då?
När man varje sekund, dygnet runt, kämpar för att bokstavligen överleva. Vad blir viktigt då?
När ens grundläggande mänskliga behov inte är tillfredsställda. Vad drömmer man om då?
När man knappt kan sova, äta, sitta upp, gå, stå, tala, tänka eller umgås med de man älskar allra mest. Vad värderar man då allra mest?

Tja.

Inte är det yttre attribut.
Inte är det statusprylar. 
Inte är det materiella ting.
Inte är det att jämföra sig med andra.
Inte är det vem som har mest saker/dyrast hus/bil/kläder, bäst jobb/lön eller är smalast/snyggast/mest framgångsrik.

Allt sådant bleknar rätt snabbt.

Med ens vändes min värld upp och ner. På ett sätt är jag tacksam över detta. Blir mörkrädd när jag tänker på den person jag var på väg att bli. Är tacksam över att jag tvingats gå igenom denna förändring (även om smällen hade kunnat vara liiite lindrigare). Eller. Kanske behövde jag en rejäl smäll för att förstå?

När man är sjuk förändras ens världsbild. Filtret genom vilket jag sett omgivningen togs bort. Kvar blev det rena. Basala. Viktiga.

Och inte var det ytliga prylar. Inte är det status jag idag vill uppnå. Det jag strävar efter är rätt enkelt.

Att bli frisk(are). 
Att vardagen med min familj ska fungera.
Att vi ska kunna försörja oss på en lön.
Att kunna umgås med de jag älskar.
Att kunna fungera hyggligt som mamma, fru och vän. 
Att jag ska kunna hålla liv i mina vänskapsrelationer.
Att bli mer självständig och mindre beroende av andra i vardagen.
Att jag ska kunna ta mig hemifrån, utan hjälp, regelbundet. 
Att de jag älskar ska må bra.
Att hitta en meningsfull sysselsättning i en utsträckning som kroppen tillåter (om och när den tillåter).

Jag har tvingats acceptera att jag troligen aldrig kommer att bli framgångsrik karriärkvinna.
Jag har tvingats acceptera att jag troligen aldrig kommer att bli vältränad/smal/snyggast.
Jag har tvingats acceptera att jag troligen aldrig kommer att bli en "vanlig mamma".
Jag har tvingats acceptera att jag troligen aldrig kommer att uppfylla mina tidigare framtidsplaner.
Jag har tvingats acceptera att jag troligen aldrig kommer att vara "lyckad" i andras ögon.

Men.

Idag känner jag mig mer "lyckad" än någonsin. Trots avsaknad av alla yttre statusattribut. Mer lyckad, lycklig, nöjd och tacksam.

Oavsett vad jag har eller inte har.
Oavsett vad jag gör eller inte gör.
Oavsett om jag är smal eller inte.

Varje minut/timme jag känner att kroppen fungerar någotsånär hyggligt är jag framgångsrik. Det sker inte ofta. Men det lilla skänker lycka. Jag njuter mer av de små tingen. Materiella ting är rätt oväsentliga. Kul, ja. Förgyller livet, ja. Men oväsentliga i det stora hela.

Kanske kommer jag att lägga mer vikt vid inredning, kläder, prylar när (!) jag blir friskare.
Kanske inte.

Gott Nytt År! Var rädda om er och era kära!


 (foto; systers bilder från i somras. Passar väl in idag då 
kraschen ff håller ett stadigt grepp om mig. Ser fram emot när den släpper. 
Tills dess är det värktabletter och ren vilja som gäller.
Vill så gärna fira nyår ikväll)







2 kommentarer:

Unknown sa...

Tack för dina fina och kloka tankar! Det är såååå bra skrivet! Alla borde läsa ditt inlägg! Man får helt annan perspektiv på saker och ting i livet!
Många kramar till dig vännen!
God fortsättning på det nya året!
//Lana

5 varv i rondellen sa...

God fortsättning till dig o din familj!

Blir såå glad över att du gillar mina röriga tankar. :) Känner emellanåt att vi alla behöver lite perspektiv på vad som är viktigt. Allra helst i köphetstider som nu kring jul när det är så lätt att halka med kreditkortet i affärerna... :)

Många kramar