lördag 10 november 2012

Kan en ögonfranstång självantända?

Bland alla tokigheter tvången ställt till med är detta en av makens "favoriter".

Ja. Alltså. Inte under tiden det pågick men efteråt. Jösses så vi skrattat. Varifrån får jag allt? Hur tänker jag?

Att resa innebär alltid extra påfrestning för mig. Vi försöker undvika det så mycket som möjligt men när vi väl behöver åka iväg planerar vi utifrån mina förutsättningar. Vi vill att barnen ska få uppleva en så "normal" barndom som möjligt och det innebär att vi valt att åka på bilsemester t ex till släktingarna i Tyskland om somrarna. Att åka bil är för mig betydligt lättare än att t ex flyga då jag kan halvligga i bilen, påverka när och hur vi stannar etc. Vi har kommit fram till att detta är det som påfrestar mig minst. Alla resor innebär att jag kraschar och att jag måste planera i god tid. Vila flera veckor före och räkna med minst en månads återhämtning/total vila efteråt. Planera in vilodagar på plats (maken tar barnen på utflykter och jag vilar på hotellrummet). Hur mycket jag än planerar in pacing (balans mellan vila och aktivitet) blir det ändå tokigt rätt ofta. Att vara på resande fot, i ny okänd miljö, sömnbrist, ansträning och brist på vila utlöser ofta mina tvång. Min hjärna skenar i full fart och det går inte att få stopp på tankarna/fantasierna/galenskaperna. Det är som ett skenande tåg eller en hjord elefanter som kommer rusande.

För något år sedan utspelade sig följande:

Det var veckan för Utöyatragedin. Det gick inte att undvika TV-nyheterna  och jag märkte hur jag blev extra sårbar, sorgsen, stressad, rädd, berörd och upprörd av de fruktansvärda scenerna från Oslo, vilket givetvis tog enormt mycket energi och påverkade mina tvång och sömnen. Jag blev rädd för allt det vanliga, dvs städerskorna, städvagnen , handdukarna på hotellrummet, fläckar och smuts på frukostborden, på stan, osv.

Denna vecka var tvången dock betydligt värre än vanligt på resande fot. Behövde stänga alla väskor och necessärer när vi gick ut från rummet, så att inte städerskorna skulle röra mina saker. Glömde det första dagen vilket ledde till att maken och dottern fick åka och handla nya tandborstar, trosskydd, trosor, rakhyvlar osv (varje dag - inte helt lätt att hitta en öppen butik en söndagkväll i Tyskland, till slut handlade maken storpack...). Fick panik av tanken att städerskan kanske hade rört mina saker. Kunde inte gå i en hotellkorridor om städvagnen stod där, vi fick vänta och barnen höll utkik efter när det var "fritt fram". Jag tvingade hela familjen att duscha, tvätta håret och byta kläder efter att vi varit på stan och jag sett en fläck från en isglass ett par decimeter (!) från barnen (ingen rörde den). Vi hittade en morgon inget bord att äta frukost vid då alla var smuliga/fläckiga och personalen inte hunnit torka av mellan gästerna. Vi gick runt i flera minuter och letade bord. Pinsamt när alla gäster stirrade på oss som om vi vore tokiga. Vilket jag ju var - just då. Kan inte ens i närheten beskriva hur jobbigt detta är för barnen och min man. De har ett enormt tålamod med mina tokigheter. Mer än man kan förvänta sig. Mer än de kanske borde.

Men. En kväll fick jag även för mig att min ögonsfranstång skulle självantända (!?).

Ja. Ni hör.

En omöjlighet i verkligheten men fullt möjligt i den skenande fantasi som tvången innebär. I ett försök att få sova bättre hade jag ett eget rum och maken och barnen ett annat. Vägg i vägg. Bra tanke. Blev fel. Jag blev helt ologiskt rädd för allt. Paniken slår till med full kraft. Går inte att beskriva paniken med annat än att det känns som ren dödsångest och att hjärnan är som en kastrull full med poppande popcorn. Tankarna snurrar/poppar, fullskalig ångest, total panik, ingen logik. Jag blir helt enkelt hysterisk.Och hittar inte "stopp-knappen".

Maken var tvungen att kolla att min dörr var låst på kvällen (=komma och dra i den utifrån - flera gånger). När jag hade spolat av min ögonfranstång i hett vatten (för att få den ren) och lagt i den i necessären fick jag senare på kvällen panik. Precis när jag skulle till att somna slog det mig. Kan en ögonfranstång självantända? Av att bli spolad i varmt vatten?

När tvången kommer åker all logik puts väck. Går inte att resonera med mig själv. Ringer maken som får komma in på mitt rum och dubbelkolla. Han konstaterar - lugnt - att tången ser ut att må finfint. :) Försäkrar mig att det är omöjligt. Metall kan inte självantända. Definitivt inte av varmt vatten. :)

Försöker somna igen. Går inte. Samma sak igen. Till slut går jag och sköljer den med iskallt vatten (!). Först då blev jag lugnare. Logiskt? Knappast. Men det funkade. Fråga mig inte hur jag tänker eller varför. Vet bara att min hjärna lever ett eget liv när tvången slår till. Jag resonerar helt irrationellt och tokigt. När paniken är fullständig försvinner intellektet direkt.Tvången tar över allt. Gör mig handlingsförlamad. Förändrar mig, mitt intellekt, min person.

Dagen efter (eller när jag fått mer sömn och är lugn i hjärnan igen) kan vi skratta åt saken. Oj så vi skrattar ibland. Jag hör ju i efterhand hur galet det låter. Min man skrattar så att han kiknar och tårarna sprutar. Jag skrattar så att jag gråter. Kan då inte förstå hur jag öht kunde tänka så vansinnigt ologiskt. Hur tänkte jag?

Jag vet ju att städvagnen inte är farlig. Städerskorna verkar ju leva och må bra. :) Jag vet ju att ett smuligt frukostbord inte är farligt. Alla andra gäster verkar ju också må bra och inte bry sig. Jag vet ju att fläckar från marmelad/choklad/smör inte är farliga. Jag vet ju att det inte är farligt att gå förbi en isglassfläck på ett par decimeters håll. Jag vet ju att det inte är farligt om städerskan flyttar min necessär lite så att hon kan städa handfatet. Jag vet ju att det inte är farligt att sitta i en hotellfåtölj. Jag vet ju att en ögonfranstång inte kan självantända av varmt vatten.

Jag vet ju allt detta.

Men varför kommer då tvångstankarna? Vad är det som händer? Varför försvinner logiken? Vart tar all min IQ vägen? Har alltid ansett mig som en hyggligt intelligent person men när tvången kommer får jag IQ som en plastanka. Typ noll. Tvång är oerhört skrämmande. Av alla symtom jag har är tvången det jag har svårast att leva med. Smärtor, utmattning, etc är mycket lättare att acceptera. Både för mig och min familj. Tvången är fruktansvärda och outhärdliga just pga att de är så ologiska. Och tar över allt. Det går inte att resonera. Den amerikanska, välrenommerade, ME-läkaren och -forskaren som jag personligen talat med två gånger och frågat om detta menar att jag (mycket förenklat givetvis) har ett virus som skapar inflammation i min hjärna vid den plats i hjärnan där centrat för tvång sitter. Att det är därför varken mediciner eller KBT fungerar för mig. Att jag måste bli av med viruset och inflammationen för att bli av med tvången helt. Jobbar på det. :)

PS. Bad min man läsa detta innan jag publicerade inlägget. Han skrattar så att han vek sig dubbelt,  vi skrattar just nu båda så att tårarna sprutar och vi får ont i magen. Vi skrattar hysteriskt och kan knappt sluta. Herrejösses. Kan jag berätta det här utan att ni tror att jag är helt tokig? :) DS



(foto; min ögonfranstång - som fortfarande ser ut att må finfint! :) )

Inga kommentarer: