fredag 2 november 2012

Dagens tacksamhet

Idag är jag tacksam över att:

jag (för första gången på flera veckor) har  sovit mer än en timme i sträck. Yay!

- jag (också för första gången på flera veckor)  har vaknat och känt en liiiten gnutta energi i kroppen. Inte mycket. Men den finns där. När man nästan trott att energi försvunnit helt betyder det
ren och skär lycka att veta att den finns någonstans där inne. Nu ska jag bara hitta ett sätt att locka fram den...

- jag orkade duscha och tvätta håret. Och kamma det. Mitt hår har sett ut som ett flottigt, trassligt fågelbo den senaste veckan. Rent hår är lycka.

- energin (för första gången på en vecka) räckte till att sminka mig. Smink är världens bästa placebo. Blir direkt piggare, gladare och fräschare. Även om jag däckar direkt i soffan efteråt.
Livet är så mycket roligare och lättare att härda ut med lite färg på kinderna. :)

- maken varit ledig och hemma. Att vi har haft en lugn familjedag. Älskar när vi alla är hemma tillsammans.

- huset har fått sig en rejäl uppfräschning. Vilket verkligen behövdes. Obligatorisk städdag för alla i familjen (utom mamman som alltid har frisedel, jag är jättebra på att vara hejarklack!). Vågar inte ens berätta när vi senast hade storstädning (eller dammsög heller för den delen...) :) Att få bort smuts och plocka i ordning ger verkligen energi (städhjälp funkar tyvärr inte med mina tvång annars hade vi bokat det för länge sedan).

- en filmmyskväll med familjen väntar. Med Viasat on demand. Istället för den planerade bion bestämde sig maken och barnen för att stanna hemma så att mamman kunde vara med. Roligare och mindre ensamt så. Filmmys har under hösten blivit vår nya helgrutin.

- Min familj är min allra största glädje i livet. Så tacksam över den. Känner tyvärr allför många ME-systrar och -bröder som är för sjuka för att bilda familj (de som har familj är oftast de som insjuknat efter att barnen fötts). Är på ett sätt tacksam över att jag inte fick min ME-diagnos förrän barnen var 6 & 4 år gamla. Trots att småbarnsåren var totalt kaos och förtvivlan. Hade jag vetat vad jag gav mig in i och att det skulle göra mig så pass försämrad som jag blev hade jag nog aldrig vågat.

Så.

Största lyckan är min man och mina barn. Utan dem skulle jag troligen aldrig orka fortsätta leta
efter nya behandlingar och läkning hela tiden...




(foto; Lycka!)

Inga kommentarer: