35 år till dess att jag slöt fred med mig själv, min kropp och mitt utseende. Mitt inre krig mot min kropp började i tonåren då jag i puberteten gick upp i vikt, blev lite "rund" och fick höra det från såväl klasskompisar, skolsköterskan som andra medtävlares föräldrar (!) (på tävlingar i omklädningsrummet - "har du sett vad XX blivit lite väl rund om magen?" och liknande). Tävlade i en bedömningssport där det var viktigt att vara smal. Nu i efterhand kan jag se att jag ju aldrig var särskilt tjock, men kände mig för rund för sporten jag höll på med.
Att få kommentarer i den känsliga tonårstiden kan sätta spår. Minns ett par av dem som om det var igår. Givetvis blev jag också starkt påverkad av mediabilden av en "perfekt" kropp, som jag ju aldrig kan uppnå med mina 156 cm (utan klackar, med klackar är jag nästan lång!). :)
Som mode-, smink- och nagelnörd sedan 12-årsåldern har jag läst mormors Svensk Damtidning varje vecka, memorerat make up:er och frisyrer, drömt om att leva i lyx och jämfört mig med kvinnorna på bilderna. Sen gick jag hem och försökte imitera deras stil. Smink är för mig som att måla, men med samma "motiv" varje dag. Älskar hur man kan förändra, förbättra, dölja och framhäva det man vill med hjälp av make up. Älskar att leka med färger, nyanser, tekniker. Make up är mitt verktyg, mitt ansikte min tavelduk. Mitt stora intresse. Men inte alltid bra för självkänslan att jämföra sig med modeller, skådespelerskor och kändisar. :)
Först när jag träffade min man började det vända.
Han var nog den första (OK, andra! :) ) som berättade för mig att jag var vacker. I början skrattade jag. Trodde honom inte alls. Det har tagit mig lång tid att inse att han faktiskt talar sanning. Lång tid innan jag kan säga "tack" om jag får en komplimang och inte tar för givet att personen är ironisk, elak eller inte menar det. Sorgligt. När jag sen fick barn och såg att barnen var lika mig - att jag är normal - insåg jag plötsligt att jag faktiskt var perfekt som jag är. Att jag är skapt som jag ska vara.
Tänk att det skulle behövas en man och två barn för mig att förstå?
Min man älskar mina lätt rundade höfter och mina korta, lätt knubbiga ben och den lilla bullen på magen som hänger över kejsarsnittsärren. Han tycker att jag är vackrast i världen och det är det enda som betyder något. Förutom att jag själv gillar mig själv förstås.
I samband med att jag la om kosten 2006 insåg jag att anledningen till min lite runda mage var att jag ätit helt fel hela min uppväxt. Fettfritt. Margariner. Mängder av mjölmat. Chips. Coca Cola. Socker. Chips var min drog. Särskilt Lantchips. Jösses vad jag älskar Lantchips. :) Insåg att jag är klart sockerberoende. Att det var därför jag inte "bara" kunde ta en bit/kaka/bulle. Att det var därför jag inte kunde sluta äta chips. Att det var därför jag kunde tvinga pojkvänner eller mig själv att handla chips en tisdag. Att det var därför jag kunde äta två påsar Pågens kanelgifflar på en gång. Det tog tid att bli av med sockerberoendet och jag måste vara noga och inte göra avsteg. Idag har jag inte längre något sockersug. Alls. Om jag inte väckt björnen med sådant som triggar mig.
När jag förändrade kosten förändrades även min figur. Tappade inte mer än ett par kilo men hela kroppsformen förändrades. Blev mer kvinnlig, timglasformad, med liten antydan till midja (yay!) och celluliterna blev avsevärt färre/mindre. Är övertygad om att LCHF/paleo är en av anledningarna till att jag idag, när jag är soffbunden och inte motionerar alls, inte gått upp i vikt (vilket är vanligt vid ME). Under åren har jag främst varit en storlek S, även om jag periodvis även varit både XS som M. Har absolut ingenting emot en större storlek eller två annat än att jag som kortväxt inte har tillräckligt långa ben/armar/överkropp/etc för att passa i storlek M. Allt blir för långt. Och usel passform även om man lägger upp ärmar/ben.... :)
Men.
Här ska också villigt erkännas att jag fått lite hjälp på traven av Trinny och Susannah.
Hittade deras böcker för många år sedan. Fick upp ögonen för dem när jag såg dem hos Oprah. De har lärt mig att älska min figur, oavsett storlek. Att det inte gör något om du är storlek XS, M eller XXXL. Att det istället gäller att klä sig rätt utifrån kroppstyp och färger. Om vikten av passform. Passform är A och O!
Med rätt passform kan man trolla.
I alla år hade jag ju gått omkring och bannat mig själv för att jag inte var tillräckligt vacker/smal/vältränad/lång/whatever. Nu insåg jag att jag inte behöver vara smal eller se ut som en modell för att vara vacker. Det gäller bara att hitta "rätt" kläder för min egen kroppsform. Rätt modell, färg, snitt och stil. Att inte alltid följa det rådande modet utan att veta vad som fungerar på just min kropp. Då blir det lättare att shoppa. Färre felköp. Färre gånger man inte "har något att klä på sig" eller får känslan av att det känns "fel" när man ser sig i spegeln.
Ytterligare en hjälp på traven är mina osexiga shapingtrosor som jag tar till emellanåt. Behöver man finns det superbra "hålla-in-trosor" att ta till om man någon enstaka gång behöver åla in i ett tajt fodral (och det finns sådana som det faktiskt går att andas i!) Lindex har t ex effektiva, prisvärda och sköna korsetter. :)
Ytligt? Ja.
Men samtidigt ibland viktigt för självkänslan att känna sig fin. För en del av oss i alla fall.
För mig är kläder och smink inte bara ett intresse utan även placebo. Det ger mig kraft, energi och glädje. Det gör att jag inte känner mig lika däckad som jag är. Har jag rosiga kinder känner jag mig starkare. Larvigt kanske. Men det funkar för mig. Om det är rätt nyans på rouget, vill säga... :) Smink har räddat mig många gånger när jag behövt komma iväg trots att kroppen skrikit nej.
Det har tagit mig alldeles för lång tid att trivas med mitt utseende. Önskar att någon talade med mig om detta när jag var ung, kanske hade jag kunnat ägna dessa 25 års energi, tankeförmåga och tid åt något viktigt istället för att skälla på mig själv för att jag inte är tillräckligt snygg eller duktig. Tänk vad jag hade kunnat åstadkomma om jag lagt energin på något vettigt!
Idag gillar jag det jag ser i spegeln. Fastän jag kanske inte är perfekt utifrån andras eller rådande ideal. Jag kommer aldrig att bli mer än 156 cm lång. Har förlikats med att jag pendlar ett par kilo upp och ner hela tiden utifrån hur jag mår i min ME (insomnin triggar hungern enormt). Är inte modellsmal. Kommer aldrig att bli. Har ett ansikte som fortfarande är delvis förlamat på halva sidan. Har ett öga som drar ihop sig när jag ler eller säger "o" eller blir helt stelt när det är kallt ute. Har en mun som hänger på ena sidan. Är allt annat än symetrisk i ansiktet. Har haft en näsa som varit bruten (eller liknande) tre gånger. Har två kejsarsnittsärr som är allt annat än snygga (enligt en svensk-amerikans gynekolog som tyckte att jag borde göra något åt dem) då det första lades av en holländsk praktikant (hans första snitt) då det var lite bråttom. Är långt ifrån perfekt. Men det gör inget. Höga klackar, smink, manikyrerade naglar, håret i knut och kläder jag trivs i räcker gott. Jag är nöjd. Nästan jämt. :)
Faktum är att jag är mer nöjd med min figur idag, efter två barn och urammade tuttar, än jag var tidigare. Mer nöjd än jag var då jag tränade styrketräning och löpning 5-6 dagar i veckan tillsammans med syster och hade begynnande magrutor. Känner mig vackrare idag. Kanske för att jag är lyckligare? :)
(foto; jag leker "Askungen", dvs fixat mig vid ett av de få tillfällen jag lämnar hemmet ett par timmar och "leker frisk". När det inte syns på mig att ME spökar och innan jag förvandlas till en pumpa i soffan igen...)
Här är Trinny och Susannahs hemsida
Böckerna har jag köpt hos Bokus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar