Mitt fantastiska nätverk

Vad skulle jag göra utan mitt fantastiska nätverk? Vet att jag är oerhört lyckligt lottad som har så många runt mig som hjälper mig i vardagen. Utan dem skulle jag och min familj inte klara oss.

Först och främst mina föräldrar. Som har passat barnen dagligen i nästan tio år. Hämtat och lämnat på dagis. Handlat. Lagat mat. Städat. Tvättat. Skjutsat och hämtat barnen till/från träningar. Varit hemma hos oss, i snitt, 4 dagar i veckan i tio års tid. Som båda två gick ner i arbetstid - till halvtid - för att kunna hjälpa oss. Varit barnvakt på helgerna så att min man ska få tillfälle att sova ut. Som betalat vår sommarsemester de år vår ekonomi var väldigt knaper.

Mina vänner som  t ex frivilligt åker och handlar blommor till mina utekrukor och kommer hit och planterar dem. Som låter mig vara som jag är när vi ses. Som inte kräver att jag låtsas. Som finns där även när jag inte orkar hålla kontakten. Som kommer förbi med te och mat de dagar jag inte orkar äta. Som kommer förbi en kort sväng för att säga hej när jag inte tar mig ut. Som finns där trots att jag inte kunnat vårda vänskapen som jag velat. Som finns där fastän jag inte beter mig som en normal vän. Som tycker att det är helt ok om jag går och lägger mig på soffan under en middagsbjudning. Som gillar mig för den jag är trots att jag inte kan åka på tjejresor, gå på tjejmiddagar (mer än ngn enstaka gång per år, i bästa fall), bio, after work, eller sånt där som jag skulle gjort med dem om jag vore frisk. Att de skjutsar mig till kinesiologen. Men ffa för att de inte dömer mig. Att de accepterar och förstår. Så mycket som det går att förstå utifrån. Och tar hänsyn till mina begränsningar. Men mest av allt för att de finns kvar.

Mina barns vänners föräldrar. Ojojoj. Vilket enormt stöd jag får av dem! Blir rörd bara jag tänker på det. De som erbjuder sig att hämta mina barn på förskolan/i skolan, ta med dem hem till sig, ge dem middag och sen leverera dem hem till mig på kvällen då min man inte är hemma och de ser att jag inte orkar. De som när jag stått gråtande av utmattning på parkeringen sagt åt mig att åka hem, att de tar hand om mina barn. De som låter mina barn leka hemma hos dem istället för hos oss då jag är extremt känslig för stoj och inte orkar passa barn. De som förstår och inte dömer. De som ger så mycket värme. Är så tacksam över dessa nya vänner att jag inte finner ord. De som blivit nära och kära vänner. De som bjuder över mig på en kopp te när de vet att jag behöver "luftas" (komma hemifrån) och erbjuder sig att både hämta och skjutsa hem mig. De ligger mig varmt om hjärtat. Ni vet vilka ni är.

En reflektion gällande vänskap. Det går att få vänner i vuxen ålder. Jag är lyckligt lottad och har träffat några av mina allra käraste sedan jag blev sjuk. Har några kära vänner från barndomen kvar. De andra är fd bekanta som numer är nära vänner (t ex mitt fantastiska tjejgäng som startades för att stötta varandra och tala om livets väsentligheter, som tyvärr träffas sällan i nuläget men ständigt håller kontakten via mail, sms), barnens vänners föräldrar som jag kommit nära, eller nya bekantskaper som snabbt övergått i djup vänskap. De vänskapsrelationer jag har idag är möjligen färre än förr. Men de är mer djupa, ärliga, autentiska. Jag har inte ork för fasader och tjafs. Gärna yta (älskar ju glamour) men främst djup. Vi ser varandra. Stöttar. Lyssnar. Är ärliga. Berättar. Öppnar och blottar oss. Sånt som är så viktigt men ibland glöms bort i statusstressen. Mina vänskapsrelationer har faktiskt blivit BÄTTRE sedan jag blev sjuk.


(foto; syster och jag, sommarjobb på 90-talet)

Syster. Som tar mig ut på biltur så att jag ska få se höstlöven, när jag varit bunden till soffan och inte tagit mig utanför dörren på 3 veckor. Som ringer, messar, chattar och finns där. Kommer hit på besök då jag ju inte kan ta mig till stan. Som är världens bästa moster. Som tar med barnen på utflykter då jag själv inte kan. Som berättat för mig att det finns nåt som heter "blogg", Spotify, Facebook och som matar mig med tips på nya bra TV-serier och musik, som jag själv inte är tillräckligt klar i huvudet för att upptäcka själv. Som finns där. Fastän jag inte kan träffa henne i närheten av så ofta som jag skulle vilja. Vilket gör ont. Älskade syster. Ser fram emot att bli en gammal pantertant med dig. I leopardmönster eller inte. Valfritt. Bara vi blir som farmor och hennes gäng.

Min man. För att han har "offrat" sitt eget liv för att vara tillsammans med mig. Som satt sin egen karriär på vänt i många år för att ta hand om barnen och mig. Som har tre barn att ta hand om, mig och våra två. Som står ut med en fru som oftast ligger i soffhörnet dygnet runt, vecka ut och vecka in. År ut och år in. Som sköter allt hemma. ALLT. Handlar, lagar mat, diskar, städar, skjutsar/hämtar, fixar, jobbar. Som skjutsar mig till läkarbesök. Som skjutsar mig till vänner de få gånger jag kommer hemifrån (eftersom att jag sällan kör bil). Som gör allt detta samtidigt som han de senaste åren har startat och driver ett eget företag med i dagsläget ca 50 anställda och jobbar långt mer än en heltid. Lycka är att vara gift med min man. Mannen som vet när hans fru behöver luftas. Som säger "kom så tar vi en biltur", när frun inte kommit utanför dörren på 11 dagar. Som öppnar takluckan så att jag ska få känna frisk luft. Så att det nästan känns som en promenad. Som kommer hem med Fuet & dyr choklad så att frun lättare ska stå ut med att ligga till sängs ett par dagar till. Att han väljer mig. Om och om igen. Trots allt. Han är min hjälte. Mitt allt.

Mina drakar. Vad skulle jag göra utan er? Mina ME-själasystrar som jag har träffat via ett par forum på nätet, som jag tyvärr inte har träffat IRL (bara en av dem) eftersom att vi alla är sjuka, bor i olika delar av Sverige och inte kan resa långt. De står mig oerhört nära. Finns där när jag behöver och orkar. När man inte kan åka iväg och fika med vänner hur som helst, inte kan tala i telefon, inte kan arbeta regelbundet eller har arbetskamrater. När man är ensam hemma om dagarna, för sig själv, i tystnad. Då betyder nätet allt.  I snart sex år har vi chattat, messat och skrivit till varandra på olika forum och delat tankar om glädje, sorg, tacksamhet, oro, förtvivlan, framsteg och bakslag. De är de som förstår mig allra bäst. För dem behöver jag inte förklara mig med ord. De vet. Vi skrattar och gråter tillsammans. Larvar oss lika mycket som vi är allvarliga. Lär av varandra. Blottar vårt allra innersta. Vi är alla olika som personer men har ändå så mycket gemensamt. Har lärt mig så enormt mycket om livet av dem. De har gjort mig till en bättre människa. Fått mig att tänka till. Vi tipsar varandra om bra böcker, självläkning, personlig utveckling, ME-forskning, behandlingar, inredning, smink, relationer och allt annat som hör livet till. Min högsta önskan är att kunna träffa dem alla IRL inom en snar framtid. Och få berätta öga mot öga hur mycket de betyder för mig.

Utan mitt nätverk skulle jag inte klara mig. TACK för att ni finns. <3